När det började närma sig jul blev alla så snälla. Då skulle vi tänka på dom hemlösa . Gör vi det för att lindra våra egna samvete ? Jag tycker att man solidariskt kan fixa så att tex hemlösa har det bra under hela året.
Om vi slutade förvirra människor med att det är pengar, gåvor och annat pseudotjafs hemlösa människor behöver skulle hemlösheten kunna lösas. Men pengar har en tendens att försvinna i aktörers fickor, det kan inte lösningen göra. I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade “uppfostringsboenden” för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av dessa ”uppfostringsboenden” som finns att tillgå, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser, där en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Förutom den människosyn som råder är detta även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att med alla medel stödja och hjälpa människorna att behålla hemmet. De höga priserna försvaras med att de ska sätta press på kommunerna för att snabbt hjälpa folk vidare till nästa steg. Men vad händer när det ser ut som idag, då det inte finns något vidare att föra människorna till när det översta steget är nått? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser. När ska våra hemlösa medborgare få sitt trygga hem att bygga upp ett drägligt liv i? Sverige är fantastiskt!
Rolf Nilsson Föreningen Stockholms hemlösa http://www.stockholmshemlosa.se
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola. Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara! Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal. Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i? Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser. Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”. Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”. Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”. Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”. Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats? Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla även i framtiden så kommer kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
3 kommentarer:
Kommentar av Rolf Nilsson
22f m1uf mTue, 22 Jan 2008 09:02:21 +010002 14,2008 @ 12;32 p01
Om vi slutade förvirra människor med att det är pengar, gåvor och annat pseudotjafs hemlösa människor behöver skulle hemlösheten kunna lösas. Men pengar har en tendens att försvinna i aktörers fickor, det kan inte lösningen göra.
I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade “uppfostringsboenden” för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av dessa ”uppfostringsboenden” som finns att tillgå, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser, där en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Förutom den människosyn som råder är detta även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att med alla medel stödja och hjälpa människorna att behålla hemmet. De höga priserna försvaras med att de ska sätta press på kommunerna för att snabbt hjälpa folk vidare till nästa steg. Men vad händer när det ser ut som idag, då det inte finns något vidare att föra människorna till när det översta steget är nått? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser. När ska våra hemlösa medborgare få sitt trygga hem att bygga upp ett drägligt liv i?
Sverige är fantastiskt!
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
http://www.stockholmshemlosa.se
Kommentar av snowboard77
11f m4uf mFri, 11 Apr 2008 06:57:26 +020057 14,2008 @ 12;32 p04
That IS progress. Your blogging skills are getting better and better. I had a great time reading this post.
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla även i framtiden så kommer kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar